Tankar i natten
Småtimmarna kryper fram. Jag ligger och tittar på fotot av en äldre släkting. En kvinna som var stark som en björn, envis som få och hade ett medvetande och närvaro som var både skrämmande och magnetisk.
Vi förstod inte varandra. Vi var totala motsatser och vi triggade nog saker hos varandra, som omvärlden inte alltid såg. Hon ville att jag skulle bli mer huslig, kunna laga mat, sy, duka ett vackert bord och vara värdinna. Inte riktigt min grej. Det var nog i all välmening men jag ville inte alls vara det hon strävade efter att forma mig till.
Jag älskade att ligga i en grässlänt och halvsova bakom huset med sömniga humlor som surrade mjukt bland blommorna.
Jag älskade att ligga inne och läsa när regnet smattrade hårt mot plåttaket. Jag älskade att göra allt på mitt sätt.
Matte var inte något som låg naturligt i min värld och jag minns fortfarande stressen när de bad mig räkna ut än det ena, än det andra. Jag kände mig så dum. Såriga minnen dyker upp…
Jag minns när vi skulle flytta gårdens djur och de ställde mig på en liten väg där jag skulle skrika och vifta med armarna för att lammen inte skulle springa fel. Jag som var så blyg och gjorde allt för att smälta in i alla situationer. Jag stack ut nog ändå med mitt utseende.
Jag minns min skräck för kossorna som nyfiket lunkade emot mig när jag skulle öppna och stänga grindarna. Skratten som ekade när bilen hoppade fram för att åka ifrån mig några meter så att jag ängsligt fick springa ikapp, rycka i dörren, bli lurad och tvingades springa lite till.
Jag minns hur jag stod i nysydd klänning med äkta midsommarkänsla och volanger men hur utklädd och uttittad jag kände mig. Knapparna var vackert röda men det krusidulliga var inte jag. Alla ojade sig och bedyrade sötheten, men det var ju inte jag!
Jag minns också soldränkta dagar på bad-ön då hon skickat med ”vettebröd” och halvjäst rabarbersaft. Då fick vi bada hela dagen och lyssna efter äggklockans ringning framåt kvällen när skuggorna blivit längre.
Jag minns ljudet av svalor, myggor, köksluckor som öppnandes och stängdes. Stickor som metalliskt klickade fram tröjor, mössor och vantar till hela släkten.
Jag minns så väl, när jag ligger här och lyssnar på nattens ljud i huset där mina barn växer upp.
Jag minns❤️
Allt detta har format mig.
Porträttet hänger vid min säng. Även om vi inte kom överens, så var hennes visdom djup i vissa avseenden.
Hon sa bland annat, ”man lär så länge man lever, och man lever så länge man lär”.
Och diamanten från hennes ring sitter i min bröllopsring. ”Ett förhållande måste du jobba med. Varje dag! Det är inget som bara fungerar av sig själv”.
Med de visdomsorden önskar jag dig en god natt och en fantastisk morgondag!
/Linda
Tumali Care
#minnen #sommar #barndom #adopterad #tumalicare
Vi förstod inte varandra. Vi var totala motsatser och vi triggade nog saker hos varandra, som omvärlden inte alltid såg. Hon ville att jag skulle bli mer huslig, kunna laga mat, sy, duka ett vackert bord och vara värdinna. Inte riktigt min grej. Det var nog i all välmening men jag ville inte alls vara det hon strävade efter att forma mig till.
Jag älskade att ligga i en grässlänt och halvsova bakom huset med sömniga humlor som surrade mjukt bland blommorna.
Jag älskade att ligga inne och läsa när regnet smattrade hårt mot plåttaket. Jag älskade att göra allt på mitt sätt.
Matte var inte något som låg naturligt i min värld och jag minns fortfarande stressen när de bad mig räkna ut än det ena, än det andra. Jag kände mig så dum. Såriga minnen dyker upp…
Jag minns när vi skulle flytta gårdens djur och de ställde mig på en liten väg där jag skulle skrika och vifta med armarna för att lammen inte skulle springa fel. Jag som var så blyg och gjorde allt för att smälta in i alla situationer. Jag stack ut nog ändå med mitt utseende.
Jag minns min skräck för kossorna som nyfiket lunkade emot mig när jag skulle öppna och stänga grindarna. Skratten som ekade när bilen hoppade fram för att åka ifrån mig några meter så att jag ängsligt fick springa ikapp, rycka i dörren, bli lurad och tvingades springa lite till.
Jag minns hur jag stod i nysydd klänning med äkta midsommarkänsla och volanger men hur utklädd och uttittad jag kände mig. Knapparna var vackert röda men det krusidulliga var inte jag. Alla ojade sig och bedyrade sötheten, men det var ju inte jag!
Jag minns också soldränkta dagar på bad-ön då hon skickat med ”vettebröd” och halvjäst rabarbersaft. Då fick vi bada hela dagen och lyssna efter äggklockans ringning framåt kvällen när skuggorna blivit längre.
Jag minns ljudet av svalor, myggor, köksluckor som öppnandes och stängdes. Stickor som metalliskt klickade fram tröjor, mössor och vantar till hela släkten.
Jag minns så väl, när jag ligger här och lyssnar på nattens ljud i huset där mina barn växer upp.
Jag minns❤️
Allt detta har format mig.
Porträttet hänger vid min säng. Även om vi inte kom överens, så var hennes visdom djup i vissa avseenden.
Hon sa bland annat, ”man lär så länge man lever, och man lever så länge man lär”.
Och diamanten från hennes ring sitter i min bröllopsring. ”Ett förhållande måste du jobba med. Varje dag! Det är inget som bara fungerar av sig själv”.
Med de visdomsorden önskar jag dig en god natt och en fantastisk morgondag!
/Linda
Tumali Care
#minnen #sommar #barndom #adopterad #tumalicare