Adoption, att känna sig annorlunda och att inte passa in
Lyssnar på sommarprat och följer DN:s artikelserie om adopterade.
(Triggervarning)
Att förlora sina förstaföräldrar och andraföräldrar är svårt. Jag har tredjeföräldrar. De som sett mig, fostrat, tröstat och levt med mig.
I och med DN:s artikelserie kommer många frågor upp för oss adopterade och även de som har anknytning till oss.
Vissa säger att det är bra att ställa de jobbiga frågorna. Ja, men innan du gör det, ställ dig först frågan om det är din egen nyfikenhet som ska stillas eller om du tror att det är för att hjälpa/bearbeta. Vi får frågor ofta. Du är en av tusentals andra genom livet.
I går berättade jag för min äldsta dotter om en händelse som etsat sig fast i minnet. Jag gick till T-banan en mörk kväll och en kvinna ville gå med mig eftersom hon var mörkrädd. Vi småpratade trevligt, till standardfrågorna kom.
-Var kommer du ifrån?
-Bromsten…
-Ja, men från början?
-Korea, jag är adopterad
-Ah! Fån nord eller Syd?
Jag tänker ilsket att hon inte fattar alls. Som om Nordkoreaner skulle adoptera bort barn.
Samtalet fortsätter och hon hänger envist kvar vid ämnet. Om jag har syskon, om jag är kär i någon bror.
OM JAG ÄR KÄR IN NÅGON BROR? Vad säger tanten?
-Ja, ni är ju inte samma kött och blod, du kan bli kär, tjatar hon.
-Men de är mina BRÖDER! Vad menar du?
-Du måste söka upp dina föräldrar!
-Varför?
-Du MÅSTE!
Så fortsätter det och eskalerar till en högljudd diskussion. Hon drog in Gud och Jesus och allt jag kände var ilska och frustration. Min kropp reagerade med ett raseri som alltid blossade upp så fort jag kände mig hotad.
Det slutade med att hon gick av tunnelbanan och jag skrek efter henne att hon var en jävla kärringjävel och att jag visst läst Bibeln. Folk som kom på tunnelbanevagnen stirrade frågande på mig och allt jag ville var bara att få vara ifred. Att hon inte hade alla flingor i paketet var inte det första jag förstod då.
Jag har alltid svarat snällt på frågor om mitt ursprung. Jag får ofta höra att jag inte är en ”riktig” invandrare och svartskalle, som om det skulle vara bra.
På krogen har killarna sagt att de aldrig varit mer en asiat. Jag svarade ibland trotsigt att jag aldrig varit med en ”svenne” heller.
Som vuxen har jag sagt PAPPA lite för högt till min älskade pappa och min svärfars namn (vila i frid) för att omgivningen skulle förstå att jag inte är en köpt fru.
I vintras promenerade jag med min kära kusin med barn. Hon välklädd och jag i jobba-hemma-mysbyxor. Jag bad om att få dra barnvagnen för extra motion och vi promenerade längst vattnet i Danderyd. Som vanligt på mina promenader mötte vi andra.
Denna dag kom det ett äldre par. Förnäma i gången och till utseendet. De tittade avmätt på mig uppifrån och ner, tittade på min välklädda kusin och hälsade på henne.
De trodde jag var hennes barnflicka! Jag skrattade åt situationen och tyckte det var dumt. En bra dag gör jag det. En dålig dag gör det ont. Känslan av att aldrig riktigt passa in. Mitt behov av att göra det är mindre idag, men de små nålsticken finns där. Men den dagen skrattade jag åt det.
Alla vill bli accepterade som de är.
Jag vill att ni försöker förstå att allt detta gäller människor som är avvikande. Adopterade, skadade, sjukdomsmärkta eller faktiskt sådant som inte syns till en början.
Lär era barn det. Handla efter de ledorden så ofta du kan och kom ihåg, smärta syns inte alltid, fel sorts frågor river i själen och rätt frågor bearbetar och kanske till och med läker.
Allt handlar om empati och respekt.
Jag bearbetar fortfarande min separationsångest och olika rädslor. Det finns hjälp. Det gäller bara att hitta det som fungerar för dig.
❤️Med kärlek och respekt,
Linda
.
#adopterad #empati #respekt #ångest #sensomotorik #träning #ptsd #aldrigensam #familj #adoption #korea #tankar #livet #hjälp #gemenskap #barn #inkludera #mnrisverige #suicidezero
(Triggervarning)
Att förlora sina förstaföräldrar och andraföräldrar är svårt. Jag har tredjeföräldrar. De som sett mig, fostrat, tröstat och levt med mig.
I och med DN:s artikelserie kommer många frågor upp för oss adopterade och även de som har anknytning till oss.
Vissa säger att det är bra att ställa de jobbiga frågorna. Ja, men innan du gör det, ställ dig först frågan om det är din egen nyfikenhet som ska stillas eller om du tror att det är för att hjälpa/bearbeta. Vi får frågor ofta. Du är en av tusentals andra genom livet.
I går berättade jag för min äldsta dotter om en händelse som etsat sig fast i minnet. Jag gick till T-banan en mörk kväll och en kvinna ville gå med mig eftersom hon var mörkrädd. Vi småpratade trevligt, till standardfrågorna kom.
-Var kommer du ifrån?
-Bromsten…
-Ja, men från början?
-Korea, jag är adopterad
-Ah! Fån nord eller Syd?
Jag tänker ilsket att hon inte fattar alls. Som om Nordkoreaner skulle adoptera bort barn.
Samtalet fortsätter och hon hänger envist kvar vid ämnet. Om jag har syskon, om jag är kär i någon bror.
OM JAG ÄR KÄR IN NÅGON BROR? Vad säger tanten?
-Ja, ni är ju inte samma kött och blod, du kan bli kär, tjatar hon.
-Men de är mina BRÖDER! Vad menar du?
-Du måste söka upp dina föräldrar!
-Varför?
-Du MÅSTE!
Så fortsätter det och eskalerar till en högljudd diskussion. Hon drog in Gud och Jesus och allt jag kände var ilska och frustration. Min kropp reagerade med ett raseri som alltid blossade upp så fort jag kände mig hotad.
Det slutade med att hon gick av tunnelbanan och jag skrek efter henne att hon var en jävla kärringjävel och att jag visst läst Bibeln. Folk som kom på tunnelbanevagnen stirrade frågande på mig och allt jag ville var bara att få vara ifred. Att hon inte hade alla flingor i paketet var inte det första jag förstod då.
Jag har alltid svarat snällt på frågor om mitt ursprung. Jag får ofta höra att jag inte är en ”riktig” invandrare och svartskalle, som om det skulle vara bra.
På krogen har killarna sagt att de aldrig varit mer en asiat. Jag svarade ibland trotsigt att jag aldrig varit med en ”svenne” heller.
Som vuxen har jag sagt PAPPA lite för högt till min älskade pappa och min svärfars namn (vila i frid) för att omgivningen skulle förstå att jag inte är en köpt fru.
I vintras promenerade jag med min kära kusin med barn. Hon välklädd och jag i jobba-hemma-mysbyxor. Jag bad om att få dra barnvagnen för extra motion och vi promenerade längst vattnet i Danderyd. Som vanligt på mina promenader mötte vi andra.
Denna dag kom det ett äldre par. Förnäma i gången och till utseendet. De tittade avmätt på mig uppifrån och ner, tittade på min välklädda kusin och hälsade på henne.
De trodde jag var hennes barnflicka! Jag skrattade åt situationen och tyckte det var dumt. En bra dag gör jag det. En dålig dag gör det ont. Känslan av att aldrig riktigt passa in. Mitt behov av att göra det är mindre idag, men de små nålsticken finns där. Men den dagen skrattade jag åt det.
Alla vill bli accepterade som de är.
Jag vill att ni försöker förstå att allt detta gäller människor som är avvikande. Adopterade, skadade, sjukdomsmärkta eller faktiskt sådant som inte syns till en början.
Lär era barn det. Handla efter de ledorden så ofta du kan och kom ihåg, smärta syns inte alltid, fel sorts frågor river i själen och rätt frågor bearbetar och kanske till och med läker.
Allt handlar om empati och respekt.
Jag bearbetar fortfarande min separationsångest och olika rädslor. Det finns hjälp. Det gäller bara att hitta det som fungerar för dig.
❤️Med kärlek och respekt,
Linda
.
#adopterad #empati #respekt #ångest #sensomotorik #träning #ptsd #aldrigensam #familj #adoption #korea #tankar #livet #hjälp #gemenskap #barn #inkludera #mnrisverige #suicidezero